Sanningen om Le Praktikplats | NADIAKANDIL

Sanningen om Le Praktikplats

Skrivet av Nadia, 17 februari, 2014 · Kommentera 

int

Först och främst Pardon my french! Jag vet inte varför jag sätter ett ”Le” framför ord. It`s a bloggers thing. Och nu till ämnet…
Ska man in i modebranschen eller journalistikbranschen är jobba gratis oundvikligt i de flesta fall. Ja, det finns underbarn som klarar sig utan och jag är uppenbarligen inte ett av dem (förlåt mamma).
Jag har varit praktikant (i modebranschen är det korrekta uttrycket ”intern”) och jag har även haft praktikanter.
På This Is PR började jag som ”intern” och slutade som konsult/event koordinator.
När jag sedan i all hast bestämde mig för att dumpa PR-branschen och börja studera journalistik är jag tillbaka på ruta ETT. Vilket är lite av ett problem ibland. Jag har en tendens att ta mig själv på för stort allvar, Jättejobbigt.
Jag vet alltså att de bästa praktikanterna, och för den delen assistenterna som också brukar vara obetalda, är de som är självgående. Min favoritassistent när jag jobbade med PR var tyst, ställde bara relevanta frågor och var sjukt effektiv.
Jag är inte lätt att assistera: Jag blir aggressiv när jag är stressad och kan uppfattas som bitchig. Något jag ursäktar med att jag är polsk och arab, det är alltså mina gener som styr detta charmiga beteende. Om någon gammal assistent/praktikant läser detta: Sorry!
Man kan tro att jag som EX-powerpussy är den perfekta praktikanten. Jag hade den inställningen när jag ramlade in på GT för några veckor sedan.
WRONG! Detta hände: (ej i kronologisk ordning)

1. Blev star struck när jag såg Frida Boisen i egen hög person. Alltså jag har en hemlig crush på henne och mina powerpussy egenskaper försvann, POFF.

2. Jag gjorde modeveckan i Stockholm vilket var sjukt kul. Det är ett högt tempo när man ska leverera artiklar till en dagstidning och jag älskar det. Resultatet finns Här och Här.

3. Jag gjorde massa andra ”riktiga” artiklar, sådant som ”riktiga” människor bryr sig om. Ni vet typ narkotikasmuggling och Joe Labero.

4. Jag ska inte bli Nyhetschef, eller biträdande Nyhetschef. Eller ingenting med ”chef”, det visste jag dock redan men fick det bekräftat ännu en gång.

5. Nyhetschefen! Exakt en sådan person som jag älskar att ha i en arbetsmiljö. Effektiv, hård, sjukt duktig och brötig göteborgare. Den perfekta nyhetschefen. Ta efter honom och du lär dig mer på två veckor än under två år på journalisthögskolan. MEN till problemet, jag är livrädd för honom. Och jag vet inte varför. Seriöst jag reagerar aldrig så på någon men nu, I know not! Ni vet när man svävar ur sin kropp och ser ner på sig själv, det hände hela tiden. Och när jag såg ner på mig själv tänkte jag bara LOSER! Efter noggrann analysering har jag kommit fram till följande: Han är exakt som jag var mot mina praktikanter/assistenter. Rak, ärlig, förväntar sig produktivitet och utan några jävla silkeshandskar! Så min rädsla för den här mannen är Karmas sätt att visa: Hur några av praktikanterna och assistenterna på This Is PR kände för mig. It`s a Bitch!

Leave a Comment